Och jag glömmer bort att andas

Jag har aldrig längtat så mycket efter en mattekurs som nu.
Sebastians, mitt och Idas pythonplugg gick inte så bra som vi hade tänkt. Seriöst, strängindexerade fält, indenteringar och annat skit. Vad ska jag ha det till?
Imorgon ska vi försöka få till en sammanfattning iaf, man förstår förhoppningsvis lite bättre efter det!

Jag vill inte vara ensam i sängen inatt.

Accroches-toi à ton rêve

SNÄLLA, SKJUT MIG BARA. Jag fattar ingenting av python :(

Sweet meant to be

Jag har läst igenom inläggen från förra året. Jag insåg just att jag är precis där jag önskade att jag var då. När jag läser 20 oktober förra året kan jag ändå inte låta bli att längta tillbaka, till tiden då allt var nytt och spännande. Där varje dag var en ny chans att få se honom, då dagarna kunde fyllas av hopp istället för grym saknad. Jag skulle göra vad som helst för få träffa honom varje dag.
Fredrik är så jäkla nöjd "I called it direkt efter åsele!". Jaja, men vad skulle jag göra då? Hur kunde jag inte bli förälskad at first sight? (Ja jag vet orsaken, men ändå)
Det är som att hans doft förföljde mig efter Åsele eller någonting. Jag är definitivt för inne i Twilightserien nu känner jag.

Skolan är kanske inte vad jag hade längtat efter, iaf inte just nu. Programmering har aldrig varit, och kommer aldrig vara min grej. Jag fattar verkligen ingenting ibland, och det blir knappast bättre när jag somnar på föreläsningarna som jag har lyckats gjort de senaste gångerna. Får jag en 3a på tentan är jag överlycklig. Annars har jag fem år kvar att gör den om och om igen ;)